Åren efter Palmes tal på en SSU-kongress inleddes bygget av
en miljon moderna bostäder. Apoteken skulle snart förstatligas och barnomsorgen
byggas ut. Arbetsrätten förstärktes och offentlig sektor expanderade.
Som kommunist kan man ha rätt mycket att anmärka också på
1960- och 1970-talens sossar. Palme talade om ”Vi socialister”. Det skulle
Löfven aldrig göra. Men det som förenar alla S-ledare är deras vilja och iver
att stryka kapitalet medhårs. Samtidigt ska jag inte försöka ta ifrån Palme att
välfärden just de här åren byggdes ut och att folk säkert hade mer framtidstro
än i dag.
Sådant som arbetare ville och behövde, blev fortfarande
verklighet. Så är det inte längre. I dag vill svenskarna slippa privat vård och omsorg, vinster
i välfärden och ”rätten” av välja mellan ett dussin bristfälliga alternativ.
Här skulle man kunna tänka att det fanns en politik att både
vilja något kring och kämpa för. Men så är det inte. Trots det massiva
motståndet mot privatiseringarna slår borgerlig media fast att det inte går att
göra något. Folk har nämligen vant sig vid att det finns olika alternativ inom
både skolan och vården, som min morgontidning skriver.
Ja, alla borgare, även de socialdemokratiska, låter
likadant. Inom vissa områden är det omöjligt att förändra något. Lagt kort
ligger, vill de få oss att tro.
Här måste man som arbetare tänka kritiskt. När borgarnas megafoner säger att något absolut inte går. Då
är man något viktigt på spåren. Då kan man vara rätt säker på att man inte bara
har rätt utan också att man också har stort stöd för sin åsikt. Annars skulle
ju inte motståndaren argumentera så enfaldigt och desperat.
Jag tänker mig tillbaka 100 år i tiden. Folk hade strejkat
för rösträtten. Men eftersom de vant sig vid att rika män bestämde och att rika
män var de enda som fick rösta, var det inget att göra något åt. Eller?
Man kan också hoppa fram till året för Palmes SSU-tal. Folk
bodde då ofta trångt och omodernt. En politik fanns visserligen att ta till för
att avhjälpa allt det här - miljonprogrammet. Tänk om man i det läget hade
kommit på att folk hade vant sig vid de eländiga bostäderna.
Samma resonemang kan användas när bra har blivit sämre. Tar vi oss fram till modern tid kan man undra hur det var
möjligt att öka storleken på barngrupperna på dagis? Här hade ju folk vant sig
vid något bättre. Eller hur kunde fasta och trygga jobb bli till
timanställningar och inhyrning via Bluff och Båg AB. Och hur var det möjligt
att kraftigt försämra tryggheten vid arbetslöshet och sjukdom när vi hade vant
oss vid något bättre?
Exemplen är hur många som helst. Därför får vi aldrig glömma att politik fortfarande är att
vilja och att den viljan kräver kamp. Problemet är att för många på vår sida
vill för lite och har vant sig vid och accepterar alldeles för mycket. Något det naturligtvis går att vänja sig av med. Eller hur?
Julius Nilsson
Inlägg
